Att vara entreprenör är lite som en livsstil för mig. Många vill vara entreprenörer och tar på sig den titeln men aah, blir så arg… Jag tycker inte man ska kalla sig entreprenör bara för att – men det kanske man ska göra? Min definition av en entreprenör är att man tagit sig an en viss livsstil som en företagare inte har. I mina ögon kan du både företagare och entreprenör och om du driver det du brinner för eller bara en av dem. Dock håller inte alla med mig, speciellt entreprenörer från USA påpekar att det inte finns några ”företagare”… men det är en annan diskussion.
Trumps entreprenör/företagare slår sig och Löfvens klappar sig.
Sedan augusti har jag fått träffa på många entreprenörer från andra länder. Det som har slagit mig är att vi, entreprenörer i Sverige, är lite ”mesiga”, vi är inte så tuffa som vi tror – sa någon jantelagen? Vi sticker absolut ut men vi vågar inte riktigt slå oss för bröstet utan snarare klappar oss lite diskret på axeln. Vi säger att vi vågar satsa och att vi kastar oss ut utan några livremmar men stämmer det verkligen? Svenska entreprenörer måste ta in 423423 konsulter för att svara på frågorna: ska jag verkligen riskera, kommer människor verkligen köpa min idé, är min tjänst/produkt tillräckligt bra…. Osv osv.. Efter alla undersökningar är nog man redan för sen med sin idé och andra har kommit ikapp.
Det är nästan att jag skäms när jag pratar med entreprenörer från andra länder, speciellt om det är entreprenörer från USA. Entreprenörer från USA slår sig extremt hårt för bröstet, kanske även lite för mycket ibland, men åtminstone så gör dem det. En annan egenskap som verkligen är påtaglig är deras arbetssätt att komma igång med sin idé. De har inte tid att göra många marknadsundersökningar eller analyser – de sätter hellre igång och kollapsar än analyserar en extra gång och kommer efter sina konkurrenter. Varför har inte vi det så i Sverige?
Trumps entreprenör/företagare och Löfvens entreprenör/företagare inom nanoteknologi.
Ett tydligt exempel är en ”Trump”-entreprenör som hade kommit på ett nytt material (nanoteknik) men hade svårt att veta vart det passade. Istället för att fundera så ”kastade” de ut sitt material i olika områden för att se vart det passade bäst. De struntade fullständigt i att hyra in en konsult för att göra undersökningar, de ville hellre lägga pengar på att testa. Det slutade med att de testade 16 olika affärsområden och de arbetar nu inom 3, varav ett är inom cancer. Dessa tre områden är inga de hade tänkt sig från början och de hade nog inte heller fått fram det från några undersökningar. Tänk: deras material kom ut på testmarknaden efter 6 månader i labb och har börjat användas inom cancerbehandlingar.
För att jämföra så finns en annan entreprenörsgrupp i Sverige som även dom har arbetat fram ett material. Dock har denna grupp tagit in 2-3 konsulter per år de senaste fyra åren för att undersöka inom vilket affärsområde materialet skulle passa in i men de har fortfarande inte börjat sälja. Ja, ni förstår… Hur länge ska de vänta?
Löfvens entreprenörer/företagare kanske ska slå sig på bröstet och våga. Vad tror du?
