För någon vecka sedan föreläste jag för några UF-elever i Nyköping. Det var en vanlig föreläsning, som jag brukar göra… en blandning mellan inspiration från min entreprenörsresa och frågeställningar som ställs till åhörarna angående entreprenörskap, livet och dylikt. När jag föreläste var det fortfarande mycket i alla möjliga flöden kring Avicii och jag tog tillfället i akt att prata kring just hur man mår som egenföretagare. Det är inte alltid en dans på rosor och du blir inte rik samma dag som du klassar dig själv som entreprenör. Jag frågade även gruppen ”hur många känner en ständig stress eller press från föräldrar, syskon, familj eller omgivningen om att man alltid måste prestera”. Jag har tidigare ställt den frågan med några få som räcker upp handen. Men! Till min förvåning – alla räckte upp handen….ALLA!! Jag var nog helt i chock – jag berättade att det inte är deras intentioner de vill väl, men det var svårt att få fram. Det jag försökte verkligen få fram är att dem måste verkligen prata med alla i sin omgivning. Dem måste berätta hur de känner!
Efter föreläsningen snurrade tankarna, jag träffade även min mamma för en lunch och berätta allt detta. Hon var nog lika chockad som jag. Allt fick mig att tänka tillbaka till veckan innan när jag var på en träff som Svenskt Näringsliv tillsammans med UF i Uppsala län arrangerade. Det var en träff där Uppsalas entreprenörer/företagare fick träffa UF-elever som nu skulle ta studenten. Under denna träff var det även två korta inspirationsresor, ena av Michael Prising och den andra av Emma Reimerth. Emmas inspirationsstund fastade verkligen hos mig Hon pratade lite kort om sin resa men även om ”duktiga flickan-syndromet”. Men något som hon avslutade med var att säga något i stil med ”istället för att gasa ungdomarna runt omkring oss borde vi bromsa dem”. Många ungdomar vill mycket och är drivna, skulle vi gasa dem ännu mer så de troligen gå in i väggen väldigt fort.
Jag känner väl till ”den duktiga flickan-syndromet”, inget snack om det. Som yngre skulle jag alltid prestera bättre än alla andra i allt, men jag växte ur det. Nu vill jag prestera bättre men i de områdena jag vet att jag är bra på J Däremot har jag nog aldrig känt en sådan press att jag har ångest eller stress kring allt. Jag är ingen forskare och kommer inte kunna ge några faktabaserade svar – men vad beror allt detta på? Vart kommer alla denna stress och press från? Får vi svar på det kommer vi kunna hjälpa våra unga….
Om vi ska ha drivna människor i framtiden, måste vi tänka hållbart och ta hand om våra ungdomar redan nu.
